Jump to content


Photo

Om jag hade en tidsmaskin


  • Please log in to reply
No replies to this topic

#1 Maximus

Maximus

    Newbie

  • Member
  • Pip
  • 1 posts
  • LocationStockholm

Reputation: 0

Posted 16 September 2015 - 05:55 PM

Om jag hade en tidsmaskin skulle jag (förutom att döda

Hitler) åka 10 år tillbaka i tiden, samt till tiden då jag först hörde talas om
SMP. Varför? Jo, för min historia är precis som många andras baserat på lika
stora delar ångest som ånger.

 

Det har nu gått ett par månader sedan min tredje och (förhoppningsvis)
sista SMP. Jag har tänkt mycket på vad jag skulle skriva här under den tiden.
Detta beror främst på att den engelska forumsidan under många år har varit min tillflyktsort
när det känts extra jobbigt. Där kunde jag ta del av erfarenheter från andra i
min situation, men framför allt var det känslan om att det fanns en väg ut, att
det trots mer ett decennium av helvete fanns hopp som gjord den så viktig.  

 

Jag började tappa mitt hår redan på gymnasiet, och som alla
unga killar i den situationen blev jag minst sagt desperat. I mitt fall ledde
det till att jag utförde en transplantation, ett ingrepp som jag ångrade i
princip omgående. Det är avskyvärt av kirurger att utnyttja unga desperata människor
på det sättet. De sätter bokstavligt talat ärr på kroppen och till slut även i
själen. Transplantationen var, precis som alla transplantationer är, en ytterst
tillfällig fix. När det inte längre gick att dölja började jag med allas våras
favoritplagg kepsen. Det värsta var egentligen inte att jag tappade håret utan
att kirurgjäveln hade lämnat mig med en massa vidriga ärr som gjorde det
omöjligt för mig att raka mig.

 

Så min första resa med tidsmaskinen skulle vara till dagen
för min första transplantation. Där skulle jag först ge mig själv en örfil och
skicka hem mig omgående. Därefter så skulle jag gå loss på kirurgen med en
skalpell. Min andra resa med tidsmaskinen skulle vara till tiden då jag först upptäckte
forumet på HIS. Jag skulle dela ut en örfil till mig själv denna gång med, men av en helt annan orsak.

 

Saken är att min erfarenhet med skojarkirurgen hade lämnat
mig med så mycket ångest och ånger att jag var extremt skeptisk till allt, och
tanken på att jag skulle råka ut för något liknande lämnade mig oförmögen att ens
kontakta HIS. Jag läste ALLT som fanns om SMP, ALLT som fanns om HIS och speciellt
ALLT NEGATIVT som jag kunde hitta. Men trots att i princip alla var positiva till
SMP, och speciellt till HIS så tvekade jag i många år. Men så kom det till den
punkten att det helt enkelt fick bära eller brista. Jag var helt enkelt trött
på allt, men mest på mig själv och mina jävla komplex.

 

Så jag kontaktad Sam på HIS i Göteborg och beställd en tid tidigare
i år. Hur det gick? Var det värt det? Det finns så mycket jag skulle kunna
säga. Jag skulle kunna säga att fem minuter efter att jag snackat med Sam kände
jag mer förtroende för honom än jag har gjort för de flesta människor jag någonsin
träffat. Och det var inte för vad han lovande, utan för vad han inte lovande.
Han var så himla rak och brutalt ärlig på vad jag hade att förvänta mig från behandlingen.
Varken mer eller mindre. Trots det, kände jag att om det ens blir i närheten så
bra som på de bilder han visade mig från sitt galleri så skulle jag vara nöjd. Jag
skulle kunna säga att efter den första behandlingen var jag helt övertygad om
att jag hade valt rätt. Att jag efter den andra behandlingen kunde skippa
kepsen och kände större frihet än jag gjort på 10 år. Men jag kan också säga
att jag efter den tredje behandlingen fick ångest. Att jag fick ångest av att
jag hade väntat så länge på att göra SMP, att jag slösat bort en massa tid av
mitt liv när jag hade en lösning inom räckhåll. Kort och gott om jag kunde hade
jag åkt tillbaka med tidsmaskinen och gett mig själv en örfil och tvingat mig
själv att kontakta HIS.

 

Så svaret på frågorna är: Det gick bra. Faktum är att det
gick bortom mina vildaste förhoppningar. Och ja det var värt det. Det var värt
det tio gånger om, och det menar jag bokstavligen. Med det resultat jag har
idag så skulle jag punga ut tio gånger mer om jag hade varit tvungen.

 

Jag vet inte riktigt vad mer kan ska säga till dig som är i en
liknade situation. Det enda liknelsen jag kan komma på är tidsmaskinen. För
trots att jag inte har en tidsmaskin, och trots att jag förlorat många år av
mitt liv så är SMP på många sätt ändå en tidsmaskin både för kroppen och för psyket.
Det här är om inte det bästa, så i alla fall bland de bästa valen jag har gjort
i hela mitt liv. Så jag är övertygad om att det kommer att vara ett av de bästa
valen för dig med. Gör dig själv en tjänst och kontakta HIS.

 

Till sist skulle jag vilja nämna Sam. Det kanske låter töntigt
att kalla honom ett geni, men vad är egentligen ett geni? Är det inte någon som
gör något som man trodde var omöjligt? Någon som kan måla en helt fantastisk
tavla, eller spela fotboll som en gud, eller lösa de svåraste problemen? Om det
är definitionen så är Sam definitivt ett geni. Att säga tack känns ganska futtigt
i sammanhanget, men tack ändå Sam. Tack för att du gav mig mitt liv tillbaka. 

 

PS. Jag kommer inte posta några bilder för jag känner mig obekväm med det, även om

sannolikheten att någon skulle känna igen mig är liten. DS.

 

Peace out

Maximus






0 user(s) are reading this topic

0 members, 0 guests, 0 anonymous users