Maximus

Member
  • Content count

    1
  • Joined

  • Last visited

About Maximus

  • Rank
    Newbie
  • Birthday 04/06/1982

Profile Information

  • Location
    Stockholm
  • Have you had SMP?
    Yes
  1. Om jag hade en tidsmaskin

    Om jag hade en tidsmaskin skulle jag (förutom att döda Hitler) åka 10 år tillbaka i tiden, samt till tiden då jag först hörde talas om SMP. Varför? Jo, för min historia är precis som många andras baserat på lika stora delar ångest som ånger. Det har nu gått ett par månader sedan min tredje och (förhoppningsvis) sista SMP. Jag har tänkt mycket på vad jag skulle skriva här under den tiden. Detta beror främst på att den engelska forumsidan under många år har varit min tillflyktsort när det känts extra jobbigt. Där kunde jag ta del av erfarenheter från andra i min situation, men framför allt var det känslan om att det fanns en väg ut, att det trots mer ett decennium av helvete fanns hopp som gjord den så viktig. Jag började tappa mitt hår redan på gymnasiet, och som alla unga killar i den situationen blev jag minst sagt desperat. I mitt fall ledde det till att jag utförde en transplantation, ett ingrepp som jag ångrade i princip omgående. Det är avskyvärt av kirurger att utnyttja unga desperata människor på det sättet. De sätter bokstavligt talat ärr på kroppen och till slut även i själen. Transplantationen var, precis som alla transplantationer är, en ytterst tillfällig fix. När det inte längre gick att dölja började jag med allas våras favoritplagg kepsen. Det värsta var egentligen inte att jag tappade håret utan att kirurgjäveln hade lämnat mig med en massa vidriga ärr som gjorde det omöjligt för mig att raka mig. Så min första resa med tidsmaskinen skulle vara till dagen för min första transplantation. Där skulle jag först ge mig själv en örfil och skicka hem mig omgående. Därefter så skulle jag gå loss på kirurgen med en skalpell. Min andra resa med tidsmaskinen skulle vara till tiden då jag först upptäckte forumet på HIS. Jag skulle dela ut en örfil till mig själv denna gång med, men av en helt annan orsak. Saken är att min erfarenhet med skojarkirurgen hade lämnat mig med så mycket ångest och ånger att jag var extremt skeptisk till allt, och tanken på att jag skulle råka ut för något liknande lämnade mig oförmögen att ens kontakta HIS. Jag läste ALLT som fanns om SMP, ALLT som fanns om HIS och speciellt ALLT NEGATIVT som jag kunde hitta. Men trots att i princip alla var positiva till SMP, och speciellt till HIS så tvekade jag i många år. Men så kom det till den punkten att det helt enkelt fick bära eller brista. Jag var helt enkelt trött på allt, men mest på mig själv och mina jävla komplex. Så jag kontaktad Sam på HIS i Göteborg och beställd en tid tidigare i år. Hur det gick? Var det värt det? Det finns så mycket jag skulle kunna säga. Jag skulle kunna säga att fem minuter efter att jag snackat med Sam kände jag mer förtroende för honom än jag har gjort för de flesta människor jag någonsin träffat. Och det var inte för vad han lovande, utan för vad han inte lovande. Han var så himla rak och brutalt ärlig på vad jag hade att förvänta mig från behandlingen. Varken mer eller mindre. Trots det, kände jag att om det ens blir i närheten så bra som på de bilder han visade mig från sitt galleri så skulle jag vara nöjd. Jag skulle kunna säga att efter den första behandlingen var jag helt övertygad om att jag hade valt rätt. Att jag efter den andra behandlingen kunde skippa kepsen och kände större frihet än jag gjort på 10 år. Men jag kan också säga att jag efter den tredje behandlingen fick ångest. Att jag fick ångest av att jag hade väntat så länge på att göra SMP, att jag slösat bort en massa tid av mitt liv när jag hade en lösning inom räckhåll. Kort och gott om jag kunde hade jag åkt tillbaka med tidsmaskinen och gett mig själv en örfil och tvingat mig själv att kontakta HIS. Så svaret på frågorna är: Det gick bra. Faktum är att det gick bortom mina vildaste förhoppningar. Och ja det var värt det. Det var värt det tio gånger om, och det menar jag bokstavligen. Med det resultat jag har idag så skulle jag punga ut tio gånger mer om jag hade varit tvungen. Jag vet inte riktigt vad mer kan ska säga till dig som är i en liknade situation. Det enda liknelsen jag kan komma på är tidsmaskinen. För trots att jag inte har en tidsmaskin, och trots att jag förlorat många år av mitt liv så är SMP på många sätt ändå en tidsmaskin både för kroppen och för psyket. Det här är om inte det bästa, så i alla fall bland de bästa valen jag har gjort i hela mitt liv. Så jag är övertygad om att det kommer att vara ett av de bästa valen för dig med. Gör dig själv en tjänst och kontakta HIS. Till sist skulle jag vilja nämna Sam. Det kanske låter töntigt att kalla honom ett geni, men vad är egentligen ett geni? Är det inte någon som gör något som man trodde var omöjligt? Någon som kan måla en helt fantastisk tavla, eller spela fotboll som en gud, eller lösa de svåraste problemen? Om det är definitionen så är Sam definitivt ett geni. Att säga tack känns ganska futtigt i sammanhanget, men tack ändå Sam. Tack för att du gav mig mitt liv tillbaka. PS. Jag kommer inte posta några bilder för jag känner mig obekväm med det, även om sannolikheten att någon skulle känna igen mig är liten. DS. Peace out Maximus